Det mänskliga bemötandet var det allra viktigaste när Hanne och Jan i Nagu hade mist sitt hem

Det var en varm och vindstilla kväll ett par dagar före midsommar som katastrofen inträffade för Hanne och Jan Heikkilä i Nagu. De låg och sov i sitt nybyggda hus i Nagu när hunden Mimosa blev orolig och försökte väcka dem mitt i natten. Det tog under en minut för Jan och Hanne att komma ut ur huset men då hade elden redan spridit sig till stora delar av huset och de kunde inte gå in i huset mera. Vid det laget räddningspersonalen kom på plats en dryg halvtimme senare fanns inte mycket kvar av huset längre. Så kraftig var elden och så fort spred den sig. 

– Vi stod på grannens brygga och väntade på brandkåren. Fast det är långt från vårt hus kunde man känna hur hett det var, berättar Jan Heikkilä.

Miste alla sina ägodelar

Hanne och Jan hade alldeles nyligen fått färdigt sitt nya hus i Nagu. Planen hade varit att fira pensionsdagarna i Nagu. Pappersarbetet kring att byta från fritidsboende till stadigt boende var i gång och så gott som alla deras saker hade redan flyttats till huset i Nagu. Deras tidigare hem hade redan lagts ut till försäljning. 

I och med branden miste Hanne och Jan alla sina saker. Ingenting kunde räddas från huset. Hunden fick de med sig och en telefon. Allt annat brann inne i huset. Några dagar senare fick de gå och titta på det som blivit kvar och hittade sina vigselringar, som varit i nattygsbordets låda. Lite smultna, men antagligen reparerbara. 

Timmarna och dagarna efter branden var omtumlande och allt kändes mycket otryggt och ovisst. Eftersom Hanne och Jan inte hade varken bankkort eller identitetsbevis visade det sig mycket svårt att börja ordna upp saker igen. Också pengar måste de låna från vänner.

Mänskligt bemötande viktigt

Några timmar efter branden tog Röda Korsets utbildade frivilliga kontakt med Hanne och Jan. Röda Korsets frivilliga erbjöd psykiskt stöd i den första chocken. Senare fick Hanne och Jan också gå tillsammans med frivilliga från Pargas avdelning och handla förnödenheter och mat.

– Efter all tumult var det väldigt skönt när Röda Korsets hjälpare kom in i bilden, säger Hanne. Vi kunde berätta om vad som hänt och hur vi kände oss. Och de lyssnade utan att döma eller ifrågasätta, berättar Hanne Heikkilä.

– Vi fick också hjälp med att skaffa nya kläder och hygienartiklar, och också bra tips om fortsatta hjälpkanaler och myndighetskontakter. Hjälpen vi fick av dem var alldeles oumbärlig. Just i den stunden var det mänskliga bemötandet så oerhört viktigt. Vi hade haft att göra med många myndigheter strax efter branden, men först när Röda Korsets frivilliga kom kände vi att någon verkligen brydde sig om hur vi klarade oss.

Just i den stunden var det mänskliga bemötandet så oerhört viktigt

Vem som helst kan drabbas

I utredningarna senare skulle det framkomma att branden börjat i kylskåpets kompressor. Den våldsamma branden hade slagit ut brandvarnarna. Det var ingenting som Hanne och Jan hade kunnat förbereda sig på eller gjort annorlunda – det var helt enkelt frågan om väldigt dålig tur. 

Hanne funderar ibland på varför det hände just dem och hur illa det kunde ha gått om inte hunden Mimosa hade vaknat. 

– En olycka kan hända vem som helst av oss. Jag hade aldrig trott att jag skulle vara en som behöver hjälp, säger Hanne.

Röda Korset hjälper via Katastroffonden

Viveca Pyy är en av dem som hjälpte Jan och Hanne direkt efter branden. Hon är frivillig inom Röda Korset och utbildad att ge psykisk första hjälp. Med sig hade hon Stig Hågensen, som ansvarar för hemlandshjälpen inom Pargas avdelning. 

Viveka berättar att när de får ett uppdrag är det alltid två frivilliga som rycker ut. Åtminstone den ena skall ha utbildning i psykiskt stöd. Ibland behövs bara hemlandshjälp, ibland också psykiskt stöd.

– Hemlandshjälpen betyder att vi kan ta medel från Röda Korsets Katastroffond när en olycka inträffar lokalt. Det finns förstås begränsningar men i praktiken kan vi hjälpa till med att handla det vad man behöver för att klara vardagen efter en olycka, berättar Viveca.

– Det kan vara frågan om kläder och hygienartiklar eller fast ett koppel åt hunden. Ibland får vi också hjälpa till och föreslå vad som kunde behövas. I ett upprört tillstånd kanske man inte själv kommer att tänka på allt som behövs i vardagen. Man kan inte gå omkring i pyjamas tills försäkringspengarna kommer.

Hanne och Jan hade aldrig själva hört om att medel som samlas in på Hungerdagen kan användas inom Finland. 

– Det vet tyvärr inte alla andra heller, säger Annalena Sjöblom, verksamhetsledare på Åbolands distrikt. Ändå är det flera gånger per år som hemlandshjälp behövs. Det kan vara frågan om just eldsvådor eller något annat där någon här hemma har mist allt. Då kan Röda Korset hjälpa med medel från Hungerdagsinsamlingen. 

– På Hungerdagen samlar vi in pengar lite i reserv, kan man säga. Så att det finns och kan delas ut snabbt just då när det behövs – antingen hemma eller i utlandet, påminner Annalena Sjöblom.

Både materiell och psykisk hjälp

Viveca Pyy är också med i gruppen för psykosocialt stöd inom Åbolands distrikt. Hon berättar att gruppen blir kontaktad om något stort och omvälvande hänt någon, eller i en akut kris. 

– Det kan vara frågan om att någon mist sitt hem, som i det här fallet, men också till exempel akuta dödsfall eller nära-på-situationer.

– Vi kan gå hem till någon som behöver stöd eller så kan vi ordna med en stödpunkt dit flera personer kan komma och prata om det vill. Det kan man göra om en olycka påverkar en större grupp människor eller ett helt samhälle, berättar Viveca.

– Det känns så väldigt fint för en själv också att kunna hjälpa. Det ger mig mycket att vara med i verksamheten och kunna hjälpa då när det mest behövs.

Små steg tillbaka

Hanne och Jan återhämtar sig sakta från den tunga börda branden orsakade. De har planer på att börja bygga nytt i Nagu. Men många saker känns ännu tunga och eldsvådan gör sig påmind. Till exempel lider både Hanne och Jan ännu av stressymptom såsom sömn- och koncentrationssvårigheter.

Allt det som jag har varit förstördes i branden, säger Hanne. Alla minnesföremål, brev och bilder. All vår gemensamma historia. Det kan vi inte få tillbaka. Ändå är vi väldigt tacksamma för den hjälp vi fått. Det skall nog gå att bygga upp ett liv efter det här också. Lite i taget.

Mera om Hungerdagen!

Fia Saaristo

Samordnare av kommunikation och organisation

tfn 040 352 9375
e-post fia.saaristo@redcross.fi